"Du har råd att ha kläder på dig, du har ingenting att bevisa"
Jag var inne på Elaines blogg här om veckan. En väldigt klok kvinna med tankeväckande inlägg, precis så som jag vill ha det. Hon hade skrivit detta inlägg vilket fick mina tankar att skena iväg. Jag förstår henne och tycker själv att videon (se nedan) är väldigt vulgär, men ni känner ju mig. Jag kan inte undgå att bedöma saker från ett filosofiskt perspektiv..
 
Jag kan förstå er som blir besvikna när ni ser den här videon. Upphovet till besvikelse bildas för att era förväntningar och önskningar om videon inte uppfylls till er belåtenhet. När vi har ideér om hur saker och ting bör vara, och skiljer på rätt och fel baserat på våra åsikter kommer vi förr eller senare bli besvikna. Här vickar Beyonce på sin stjärt och kostymnissen trånar efter. Hon matar blickar som aldrig skulle dra sig för att bita henne. Det är det våra sinnen upptar.
 
Vad innebär egentligen dessa påståenden och varför lockas vi till att förespråka det ena framför det andra?
 
Faktum är att när vi ser på videon här nedanför så anpassas vår upplevelse av vår tankestruktur, som utvecklats av våra erfarenheter. En värdering är inte placerat i ett objekt eller i ett subjekt, utan i våra hjärnor - precis som hat inte är placerat i det som någon hatar, utan i hatarens hjärta. Det är därför våra uppfattningar skiljer sig. På videon ser vi en kvinna som dansar halvnaken och därefter drar tankestrukturen paralleller till en kvinna som förnedrar sitt eget kön, men att Beyonce faktiskt bidrar till kvinnoförnedring är fortfarande placerat i våra hjärnor, inte nånting hon absolut gör. Beroende på vilka vi själva är placeras olika uppfattningar i våra hjärnor.
 
Ligger det således verkligen i vår fulla urskiljningsförmåga att bedöma?
Måste uppträdandet verkligen vara förnedrande oberoende av orsak och verkan?
 
Samtidigt som Elaine anser att Beyonce inte borde anpassa sig till könsrollerna så anser hon att Beyonce borde anpassa sig till våra påklädda normer. Kort och gott hade en påklädd Beyonce varit mer respektingivande. Suddar vi ut dom system vi har i våra könsroller genom att hävda dom system vi har när det kommer till nakenhet? Om Beyonce inte har nånting att bevisa - varför nödgas hon då ta på sig kläder för att bevisa sin integritet för en annan kvinna? Då blir hon ju på samma sätt blott en spelbricka för den idé som vill ha henne påklädd. Betydelsen av en lättklädd kvinna och en kvinna som klär av sig för att hon bör är olika men vi har gjort olikheten så liten att den auktoritära kvinna som klär av sig på fri vilja ändå förväxlas med att krypa till korset för yttre påtryckningar. Bara för att publikens belåtelse kan härledas till hennes nakenhet betyder det inte att nakenheten inte sammanfaller med hennes vilja.
 
Är det viktigare att inte satisfiera män än att göra det som sammanfaller med ens vilja?
Är det viktigare att vi uppfyller andras belåtenhet än vår egen?
Är det fel om vi roas av att roa andra?
Varför reagerar vi inte när manliga artister tar av sig tröjan?
 
Elaine gör en jämförelse till en strippa på en porrklubb av hur Beyonce framställer sig själv och är ledsen över det. Utifrån det språkliga sammanhanget lägger hon en negativ värdering i begreppet strippa. Låt oss anta att jag är en strippa, vad ställer det mig i för sken? Skam och olovlighet. Men vi förlikas inte med oss själva, varandra och våra livsöden genom skam och skandalisering, utan genom att ta bort det. Alla människor har bakomliggande orsaker som leder in på olika vägar. Oavsett vad så räddar Elaine inte mig genom att uttrycka sin besvikenhet och förespråka mer värdiga handlingssätt. Hon räddar mig genom att förbli neutral och genom att stå på andra sidan av dom som tjänstgör som kumpaner till fördomar och diskriminering. Kom ihåg att diskriminering ibland kan upplevas så enkelt som att värdera en sak framför en annan.
 
Hur kan vi motivera någons integritet baserat på ett yttre jippo när vi samtidigt vill sätta insidan i fokus?
Varför allt detta fooled by your eyes?
Kan man tala om vad som är hederligt utan att tala om vad som inte är det?
Vem bestämmer vad som är hederligt? Folkmajoriteten?
 
Kanske bör vi förhålla oss till hennes arbetsställning och logotyp som artist. Situationen är att hon är en tonkonstnär vars tillfälliga vapen alltid är hennes röst och en danskonstnär vars tillfälliga vapen alltid är hennes kropp. Jag tror inte att vi minskar glappet i våra könsnormer genom att påpeka olikheter och ställa mannen i kvinnans ställe och vice versa. Vill vi ha enade människor måste vi redan se på varandra som enade. Vill vi ha regelrätta danser och påklädda sångerskor, varsågod att se det uppförandet och inte motsatsen. Vi kan inte säga att Beyonce är en uppoffring för ett system utan att själva uppoffra oss för ett annat system. Och det är det som är värt betänkelse. Hur övertygar du någon att det ena systemet är bättre än det andra?
 
 
Jag vet att Elaine kritiserar i all välmening, men personligen är jag övertygad om att hon skjuter det kvinnliga könet i foten när hon gör det.. Vi dömer människor för att vi inte förstår dom, och vi kommer inte förstå dom för att vi dömer dom.
 
Hur viktigt det är att ha en självuppfattning som överensstämmer med ens faktiska kapacitet.
Jag har sett vad som händer med människor som inte förstår sitt eget värde. När vi är omedvetna om vårt fulla innehåll så frambringar vi inte det bästa vi kan bli. Utan vi söker ett liv och generar handlingar som bekräftar det värde vi tror att vi har. Har du nån gång erbjudits pengar eller gentjänster för att du varit snäll men sagt "nej men gud, det behövs inte" . Istället för att ta emot klappen på axeln, så tillbakavisar du den lite skyggt.

Ovan nämnda procedur verkar på alla nivåer. Pengar är ingenting, men på en annan nivå kommer denna peng varje dag representera rikedom i form av välmående, kärlek och framgång. Om vi då inte känner oss i enlighet med dessa ting kommer dom inte komma till oss lika naturligt, för dom kommer inte synkronisera med vår självbild. Vi letar helst bara efter besked som överensstämmer med vår självbild. Vi läser helst bara den bruksanvisning som överensstämmer med vår självbild. Annars sker en bristande överensstämmelse mellan vår självbild och det vi får, vilket skrämmer oss, eftersom att vi då måste börja ifrågasätta den.

Det är mycket enklare att söka tillfredsställelse i form av yttre stimuli som omedelbart bekräftar våra uppfattningar om oss själva. Då känner vi oss lugna och tror att vi har järnkoll, vår hjärna får sitt inbillade värde bekräftat och den belönas således. Perfekt. Men det är lite som att vara fast i en trampkvarn, det leder ingenstans, för det som ger omedelbar tillfredsställelse är 9 gånger av 10 bara en tillfällig lösning. Det är ingen lösning på problemet i sig. Det är samma sak för människor som har onödigt höga tankar om sig själva. På samma sätt sorterar dom bort all information som utgör ett hot mot deras självbild. Men slutligen står dom där försvarslösa och kan inte förankra sina överdrivet höga tankar i verkligheten.
 
Enligt mig finns det fem typer av människor som tenderar att underskatta sig själva och inte utveckla sitt liv till fullo.
 
- Människor som garderar sitt eget värde beroende på vad andra bekräftar hos dom, dom är starkt bundna av andras samtyckande och är ständigt i en ödmjuk ställning. Dom kan leva i manipulerande relationer utan att veta om det. Dom ser inte sambandet mellan deras syn på sig själva och vad dom därefter genererar. Dessa typer är innerst inne väldigt osäkra. Dom känner aldrig att dom räcker till och bedömds väldigt lättledda och "själssvaga" av andra människor, vilket gör dom till ett tillängligt byte.
 
- Det finns också människor som har fruktansvärt bra självförtroende (ej självkänsla) och som förstår sin egen kapacitet, som står pall igenom allt; men det speglar inte fullt ut deras liv, för dom hajar inte innebörden av att vara fin och bra, dom beräknar aldrig vidden eller den logiska följden av att ha enorm kapacitet. Dessa människor kan ge sken av självsäkerhet, dom tror själva att dom är i harmoni med sig själva, men ofta är det bara en försvarsmekanism för en försummad "underbyggnad". Det finns helt enkelt glapp i avsatsen dom står på.
 
- Sådana som har en dubbelhet i sina känslor och ena dagen känner sig bra, då dom har vind i seglen, nästa dag helt nedslagna, då dom bränner sina egna skepp, oberoende av yttre faktorer. Detta beror på hur nervsystemet reglerar deras signalsubstanser. Får dom inte rätt mängd påverkas deras vakenhet, impulsivitet, lustkänslor etc. Dessa människor har till skillnad från dom andra inte "valt" sitt tillstånd, men däremot kan dom välja att vinna kriget mot sin inre kemi.
 
- Människor som är för upptagna med att hela tiden tjäna världen. Dom förväntar sig aldrig nånting tillbaka och har inte ens tid över att fundera över frasen "är jag värd?". Dom gör aldrig en fluga förnär. Dom kan vara utmärkande och högt uppskattade men likt förbannat själva inte medge hur bra dom är. Dom är omedvetet motiverade i sin ovilja att jakande bekräfta sig själva. Då skämtar dom hellre bort det. Till andra människors förtret..
 
- Människor som har en benägenhet att vara mer mottagliga för depressioner etc. Det har också genetiska ramar,  men tillskillnad från den andra kategorin utlöses depressionen ofta av en yttre faktor. En pessimisst löper större risk att bli deprimerad. Då anser man ofta att negativa händelser beror på en själv, att dom alltid kommer vara så, och att dom gäller allt man gör.
 
Vad respektive karaktär kan göra för att understödja sin självkänsla och lära känna sig själv får jag ta en annan gång. Det är inte sällan som man är en kombination av dessa karaktärer. Det första man måste göra är att bryta sig fri från karaktären och allting som befäster den. Sedan får man givetvis dra nytta av dom drag som kan vara fördelaktiga, i rätt sammanhang.
 
När man står vid detta vägskäl är det givetvis enklare att ta till flykten och kasta smörja på sig själv. Problemet är att människor som tenderar att göra det aldrig kommer nå sin högsta tänkbara punkt i livet. Hur kan man på ett realistiskt sätt investera progress i egenskaper/möjligheter man inte bekänner sig vid? Hur snickrar man på byggstenar man inte vet att man har? Att veta att det står ett vattenglas framför oss är vetskap men för att dricka vattnet och producera mer vatten så kräver det att vi förstår och accepterar dess funktion. Det är mycket enklare att hålla sig på defensiven än att angripa målet, att säga att man är dålig än att säga att man är bra. Men ibland måste man angripa målet för att någonsin vinna. Sannolikheten att någon kommer göra självmål och ta dig högre upp i tabellen som kallas livet, utan din egen kraftansträning, är så mäkta liten..