Två år utan dig
 
Jag minns det som dagen före idag. Det var en dag, då livet inte längre ville vårat väl, och alla mina drömmar, att efter dimman få sitta i en vindstilla dag, och strålande sol med dig,togs ifrån mig. Det var en dag, då tiden gick från att cirkulera, till att slå över i sin motsats, och hela tillvaron blev, ett trasigt tillstånd, i mitt icke desto mindre trasiga hjärta. Känslan av att vara ett kringvandrande tomrum, i ett ännu större tomrum, var total.
 
Det var en dag, då tårarna föll, fortare än ett slagregn, och hjärtslagen slog, hårdare än ett blixtanfall. Det var en dag, då temperaturen kröp ner till iskyla, och luften var så skör, att andetagen stelnade i fryst läge. Allt ifrån nerfallna löv på marken, till små vindstötar, och horisonten i nordost, fick en ny innebörd när du dog. Jag saknade dig den dagen, med varje samling celler i min kropp. Jag väntade med en ogreppbar smärta och längtan och med varje stråle av hopp, på att du skulle komma hem. Det var en dag, som blev månader, som blev två år.
 
Det tog ett tag för örona och sinnena att förstå, att suset av ditt hjärta är tyst för oräkneliga dagar. Att alla stjärnor som ritade linjer på natthimlen, plötsligt drog sig undan. Allt emellanåt ser jag dem lysa till igen i de annars så öde landskapen, och jag bara vet att det är du. I mitt varje andetag, hör jag dig andas att du finns här.
 
Två år har lärt mig att jag står mitt i den saknad som saknar smitväg.
 
Två år har lärt mig att varje gång när jag drar in luften, pappa,
 
har jag dig ännu i mitt blod.
felicia

gud vad vackert hjärtat. <3 helt otroligt vad tiden har gått.. finns alltid här om du vill skriva av dig, lyssnar alltid. <3 love u / felicia

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress