Tankar om oktober
 
Untitled #89
 
 
Oktober har helt klart varit en kämpig månad som har innehållit både sorg, begravning av min farfar som varit som en pappa för mig, treårsdagen för pappas död, plugg och slutprov, sjukdom och tandvärk (ja, det är jävligt påfrestande)! Flera påfrestande faktorer har samverkat med varandra och tagit all ork från mig. Tankar som "varför dör människor jag älskar ifrån mig?" har cirkulerat i min hjärna.
 
Något får mig ändå att känna att jag definitivt är rustad för motgångar bättre efter pappas död. Jag bär alltid en tro på framtiden och en visshet om att alla människor upplever mörker i perioder av sitt liv, det är svårt att undvika. Även om det känns otröstligt vissa dagar och känslorna/sorgen tar över kan jag samtidigt tänka rationellt på det stora hela vilket är väldigt fördelaktigt i motgång. Att inte tappa insikten. Att inte känna stress. Döden är ett ofrånkomligt måste och det vore konstigt om det inte uppväckte starka känslor i oss. 
 
Det har inte bara varit motgång i oktober. Jag har försökt att omfamna den lilla vind i seglen som funnits, den lilla energi som funnits. Jag pluggade så jag fick A i min kurs, min älskade väns dotter har sovit över här och muntrat upp mitt humör, jag har spenderat värdefull tid med min pojkvän och familj, jag har jobbat massor som skribent/editor och tjänat ihop till en resa. Vad är det man säger, ingenting är så ont att det inte rymmer något gott. ♥
Nu har du gått vidare
 
Ibland utsätter livet en för fruktansvärda prövningar, stunder då man helst vill slänga ner huvudet på kudden igen i en förtvivlad suck och vägra att möta vad som har ålagts en. De senaste tre åren har varit som en kapplöpning på dödens stig och det känns aldrig som jag får slappna av. Min farfar avled i förra veckan och ett hål av sorg har öppnat upp sig under mina fötter. Min farfar var min bästa vän, min jesus, min största förebild, min extrapappa, den vackraste människan jag någonsin mött i hela mitt liv. Nu ska han läggas till vila brevid min älskade pappa. Jag saknar dessa människor med hela min kropp och själ.. 
 
Den här sorgen är så bekant, tomheten som växer och fyller upp hela rummet. Den eviga väntan på att en solstrimma ska synas genom en rispa i gardinen. En vandring på slak lina som aldrig tycks ta slut. Jag har gått här förut och hur mycket det än smärtar så vet jag den här gången, att dimman kommer lätta, även om ingenting kommer bli som förrut. 
 
Min farfar har givit mig så mycket rikedom som inte kan uppvägas i guld och jag är evigt tacksam för det. <3 Han kommer alltid vara mitt segel och min stora inspiration. 
Två år utan dig
 
Jag minns det som dagen före idag. Det var en dag, då livet inte längre ville vårat väl, och alla mina drömmar, att efter dimman få sitta i en vindstilla dag, och strålande sol med dig,togs ifrån mig. Det var en dag, då tiden gick från att cirkulera, till att slå över i sin motsats, och hela tillvaron blev, ett trasigt tillstånd, i mitt icke desto mindre trasiga hjärta. Känslan av att vara ett kringvandrande tomrum, i ett ännu större tomrum, var total.
 
Det var en dag, då tårarna föll, fortare än ett slagregn, och hjärtslagen slog, hårdare än ett blixtanfall. Det var en dag, då temperaturen kröp ner till iskyla, och luften var så skör, att andetagen stelnade i fryst läge. Allt ifrån nerfallna löv på marken, till små vindstötar, och horisonten i nordost, fick en ny innebörd när du dog. Jag saknade dig den dagen, med varje samling celler i min kropp. Jag väntade med en ogreppbar smärta och längtan och med varje stråle av hopp, på att du skulle komma hem. Det var en dag, som blev månader, som blev två år.
 
Det tog ett tag för örona och sinnena att förstå, att suset av ditt hjärta är tyst för oräkneliga dagar. Att alla stjärnor som ritade linjer på natthimlen, plötsligt drog sig undan. Allt emellanåt ser jag dem lysa till igen i de annars så öde landskapen, och jag bara vet att det är du. I mitt varje andetag, hör jag dig andas att du finns här.
 
Två år har lärt mig att jag står mitt i den saknad som saknar smitväg.
 
Två år har lärt mig att varje gång när jag drar in luften, pappa,
 
har jag dig ännu i mitt blod.