Debattartikel om sexualbrott
 
I förra veckan skrev jag en debattartikel för nyheter24 som jag har glömt att berätta för er om. Här hittar ni den. Den handlar om ett ämne som inte kan uppmärksammas många gånger nog, nämligen hur det är att vara ett offer för sexualbrott i dagens rättsystem.
Två år utan dig
 
Jag minns det som dagen före idag. Det var en dag, då livet inte längre ville vårat väl, och alla mina drömmar, att efter dimman få sitta i en vindstilla dag, och strålande sol med dig,togs ifrån mig. Det var en dag, då tiden gick från att cirkulera, till att slå över i sin motsats, och hela tillvaron blev, ett trasigt tillstånd, i mitt icke desto mindre trasiga hjärta. Känslan av att vara ett kringvandrande tomrum, i ett ännu större tomrum, var total.
 
Det var en dag, då tårarna föll, fortare än ett slagregn, och hjärtslagen slog, hårdare än ett blixtanfall. Det var en dag, då temperaturen kröp ner till iskyla, och luften var så skör, att andetagen stelnade i fryst läge. Allt ifrån nerfallna löv på marken, till små vindstötar, och horisonten i nordost, fick en ny innebörd när du dog. Jag saknade dig den dagen, med varje samling celler i min kropp. Jag väntade med en ogreppbar smärta och längtan och med varje stråle av hopp, på att du skulle komma hem. Det var en dag, som blev månader, som blev två år.
 
Det tog ett tag för örona och sinnena att förstå, att suset av ditt hjärta är tyst för oräkneliga dagar. Att alla stjärnor som ritade linjer på natthimlen, plötsligt drog sig undan. Allt emellanåt ser jag dem lysa till igen i de annars så öde landskapen, och jag bara vet att det är du. I mitt varje andetag, hör jag dig andas att du finns här.
 
Två år har lärt mig att jag står mitt i den saknad som saknar smitväg.
 
Två år har lärt mig att varje gång när jag drar in luften, pappa,
 
har jag dig ännu i mitt blod.
Glad midsommar pappa
 Du hör ju av dig för det har du alltid gjort, men du har varken återkommit per telefon eller brev. Om du har en tidsplan för hur länge du blir borta så låt mig veta den, för jag börjar bli utled av saknad och utled på allt som omger och skymmer dig. Jag vet inte om det är du som pratar lågt eller jag som lyssnar dåligt, men det är klart som dagen att det inte är bristen på saker att säga som är problemet. Den senaste gången jag hörde din röst är längesedan svunnen, du får kalla mig dum om du vill, men jag har inga planer på att låta förstå att jag aldrig kommer få höra den igen. Vi har ju massor att säga varandra.
 
 
Det är midsommar idag och jag bär blommor. Jag går dagligen i funderingar kring hur saker och ting kunde ha blivit, men de leder ingen väg. Chansen att vända om kommer sällan åter och det blir aldrig så väl synligt som i att aldrig mer få se dig. När det går upp i vad som sker nu är du en tidpunkt i det förflutna. Du har övergått från en klar bild till en sinande fantasi. När kommer du tillbaka? Min förmåga att vänta har redan passerat sitt slut, men för dig har jag tålamodet med mig. Tro mig på mina ord . Det slår mig ännu med förskräckelse att du inte finns här dag för dag, var dag återkommande. Du fattas extra mycket här i sommarens idylliska grönska.
 
 
Den stillastående klockan i ditt rum börjar överdras av rost nu. Dina klädesplagg som ligger i min garderob har en för lång säsong bakom sig. Din kaffemaskin har genomlevt många mornar utan att du gnuggat sömnen ur ögonen. Jag kivas och svär men det spelar ingen egentlig roll vad jag gör. Jag har långt om länge tröttnat på att aldrig, på inga villkor, få se dig, prata med dig, eller känna dig.
 
Junisolen strålar utanför fönstret, det är dags att komma hem nu pappa.