från dåligt till bra
 
Gårdagens schema var fullspäckat. Det har sina fördelar med att skingra tankarna från sånt som är mindre kul. När man har fullt upp hinner man liksom inte tänka. Först hade jag möte med Nisse där det i vanlig ordning blev peptalk och nya adderade insikter till mitt huvud, sedan gymmade jag och därefter sprang jag med andan i halsen till nästa möte med min handledare. De sista för terminen, framöver blir det ett sommaruppehåll på mötesfronten.
 
När jag kom hem hann jag knappt vara hemma i 10 minuter innan Elvira och Miranda kom hit, supermysigt. Efter att ha känt mig överkörd av en lastbil när jag vaknade så kände jag mig betydligt gladare efter att ha träffat alla dessa underbara människor. Jag känner mig stolt som klarade mig igenom denna dagen, då den vid första anblicken kändes stressande. Puss ♥
Sista terapin


En sommarpresent till min fantastiska psykolog som är en av de varmaste människor jag har mött. Likaväl som man har rätt att klaga när folk inte sköter sitt arbete är det också viktigt att uppskatta de som faktiskt gör det. Jag tycker jag är bra på att göra det, men man kan alltid bli bättre. 

I torsdags hade vi sista terapin för den här omgången och jag kommer inte gå där varje vecka längre, men det känner jag inte att jag behöver heller. Det har slutligen landat i mig som en trygg vetskap, att jag kan lita på min egen förmåga och min egen klokhet. Däremot vet jag att ett mindre behov finns kvar, av att i liten skala fortsätta bearbeta, samtala och förstå. Det är en kula jag satt i rullning och det kanske räcker att bara putta på den ibland, för att den ska fortsätta rulla. Vi får se hur det går i sommar och om det kan tänkas bli en uppföljning i höst. Jag kan ha helt andra tankar då. Hur som helst har terapin varit givande och jag kunde inte fått en bättre terapeut! :-)
Att vara ett med sig själv
Ännu en dag går mot sitt slut. Vilken omtumlande dag det har varit. Jag har både hunnit med terapi, 17 km på cykeln och en himlans massa plugg under kvällen. Innan jag ens kom in till min terapeut kände jag tårarna leta sig fram bakom ögonen, mest för att terapin börjar lida mot sitt slut i kombination med att jag på långa vägar inte känner mig klar. Det var det första jag sa till henne: "idag är första gången som jag känt för att börja gråta innan jag ens kommit hit, jag känner mig känslig idag". Spåren av min pappa har gjort sig extra påminda idag. Jag har kommit till insikt att jag är rädd för att släppa taget. Rädd för att släppa taget om hans död, rädd för att släppa taget om det förgågna, rädd för att släppa taget om allt det dåliga i missbruket som format mig. Rädd för att släppa taget om det faktum att det inte är min ensak att rädda honom längre, för att han inte längre räddas kan.
 
Jag inbillar mig att jag förlorar något om jag släpper taget, en bit av mig själv och kontrollen. Ibland känner jag skuld inför att leva vidare. Som om jag måste sakta ner för att inte tappa något på vägen. Jag får inte glömma bort att min pappa är död, får inte glömma bort att jag egentligen är i mitt livs största sorg. Som om pappa sitter i himlen och tänker "allt kunde fortsätta pågå utan problem utan mig". Jag diskuterade detta med min terapeut. Hon tog mig på sängen en smula. "Ditt liv har inte alls fortsatt pågå. Ditt liv har inte alls fortsatt som om ingenting". Det är så sant, jag har blivit påverkad på alla möjliga sätt av hans bortgång. Jag viger mitt liv åt att försöka leva och må bra utifrån bästa förmåga, det går bättre än vad jag någonsin trodde men enkelt är det inte. Men en sak borde jag veta, om pappa kan se mig vet han om att han är saknad här. Mina skuldkänslor straffar både mig själv och honom.
 
Nu vet jag att vi ska försöka förlänga terapin på något sätt om jag så ska betala tusentals kronor, så det är ett lugnande besked. En stor anledning till att jag uppskattar terapin är för att jag kan samla alla bördor tills den timmen och sedan efteråt känner jag mig lättad, så att jag kan fokusera på det jag ska göra. Efter dagens samtal kunde jag bege mig ut som om ingenting och njuta av dagen, trots att vi pratat om högst verkliga saker. Så är det 9 gånger av 10 och därför upplever jag dessa samtal som bra för mig. När man inte pratar om sina jobbiga känslor blir det lätt tillslut obehagligt att göra det och ett motstånd uppstår när ämnet kommer på tal, så tenderar det att bli för mig, men om man gör det rutinmässigt blir de inte farliga. Man förnekar dem inte, man undertrycker dem inte. Man vågar kännas vid dem. För mig handlar det om att inte utestänga någon del av mitt inre, som jag gjorde enda fram tills pappas död och som fick mig att må om möjligt ännu sämre i en redan tumultartad tillvaro. Att trycka undan sina känslor är inget som jag rekommenderar någon, men det sker sällan medvetet. Det är ett sätt att överleva, ett sätt för hjärnan att gardera sig mot information och intryck som helt enkelt blir smärtsamt mycket. Men om man trycker undan sina känslor betyder det också att man håller dem för sig själv och ensam ÄR inte stark. <3